Tick, tack.

januari 4, 2011 § Lämna en kommentar

På facebook har jag gillat (nu-svenska, inte sant?) diverse grupper som spottar ur sig intressanta (pop-) vetenskapliga och futuristiska artiklar. Jag har en omättlig hunger efter sånt, och älskar att läsa om åtskilligt som mina vänner mest fnissar åt, inte tycker är det minsta intressant, eller helt enkelt somnar av. Sånt är livet. Hur som haver, en av dessa grupper heter Everything Science (rekommenderas!), och tack vare den sitter jag och läser den här intressanta artikeln på the Telegraph. Den heter This will change everything och handlar om – ja, du gissade rätt! – saker som kan komma att förändra våra liv i framtiden, liksom vad vi förut trodde skulle förändra våra liv och vad som faktiskt gjorde det i slutändan. (Exempel ur artikeln: det blev inte jetpacks och fria rymdresor som förändrade oss under de gångna decennierna, det blev bland annat ordentliga preventivmedel och bättre/mindre transistorer.)

En av de i artikeln omnämnda är Stewart Brand, en farbror som är författare, miljötänkare och allmänt påhittig. (Tydligen var han på sextiotalet en framträdande person i arbetet för att få NASA att släppa den här vackra, och för många symboliskt viktiga bilden.) Personligen kan jag inte säga att jag håller med honom på de punkter jag känner till, men han kan mycket väl ha rätt i många av dem. Han är värd att ta på allvar, och jag har helt och hållet för avsikt att läsa hans bok ”Whole earth discipline: an ecopragmatist manifesto”. Exempelvis hävdar Brand att kärnkraft är nödvändig (i alla fall på relativt sett kort sikt) för att ”hinna” lösa våra klimatproblem. Väldigt fritt översatt ur Telegraph-artikeln:

[Brand] hävdar att vi måste lära oss att kontrollera klimatet, på samma sätt som vi en gång lärde oss att kontrollera elden, sedan genetiken (genom jordbruket) och sedan kommunikationen (i form av musik, författande, matematik, kartor, bilder, tryckkonst, radio och datorer). Mänskligheten står nu inför utmaningen att hitta ett sätt att producera 13 terawatt växthusneutral energi för att begränsa växthuseffekten till en knappt acceptabel 2-gradig ökning celsius. Det kommer inte att räcka med att förbättra kärnkraften och solpanelerna * ; det krävs nya upptäckter [”new science”]. Han tillägger att klimatförändring är ett globalt problem som inte kan lösas med globala ekonomiska verktyg; det kräver en ny form av globalt styre också […]

Vad som enligt Brand borde utgöra detta ”globala styre” vet jag inte. Själv är jag djupt kluven: å ena sidan tror jag att någon form av bindande överenskommelse eller överstatlighet krävs. Att skada ekosystemet på en plats är att skada det på alla platser. Ett miljö- eller klimatfarligt utsläpp begånget i sverige stannar inte här utan drabbar även resten av världen, och det är någonting som den internationella juridiken borde – och förmodligen måste – spegla. Å andra sidan är jag extremt skeptisk till den numera (?) nästan allenarådande ståndpunkten att makt- och beslutscentralisering nödvändigtvis är av godo. Tvärtom tror jag att det kan vara riktigt farligt.

Men, för att återkomma till det här med ”new science”, så har vi en potentiellt avgörande teknologi på frammarsch. Craig Venter (en av de framträdande personerna i den första sekvenseringen av ett komplett mänskligt genom, samt nu på sistone mest känd som en drivande kraft inom området syntetisk biologi) må vara mycket kontroversiell, men att förneka vikten av hans (och hans arbetslags) forskning är bara dumt. Syntetisk biologi bär med sig det potentiella löftet att, för att citera Venter, ”[…] få organismer att genomföra processer som desperat efterfrågas, såsom att skapa förnyelsebara biobränslen och återvinna koldioxid.” Det ska inte förnekas att Venter, med sin talang för PR och affärer, gärna drar enorma växlar på sitt arbete, men många verkar hoppas på att syntetisk biologi kan vara ett av svaren. Ett stort oljebolag (Shell? Minns inte. Googla om du bryr dig.) har investerat ofantliga mängder pengar i Venters försök att skapa en organism som ska ”äta” koldioxid och spotta ur sig biodiesel, och oljebolag är inte filantroper.

Personligen bär det mig emot att gå från en förbränningsteknologi till en annan snarlik, men kanske kan det vara hållbart? Kanske går det att tillämpa i (nästintill) slutna system, där exempelvis fordon komprimerar och behåller sina avgaser och byter dem mot nytt bränsle när de tankar, och avgaserna sedan matas till organismen. Givetvis pratar jag inte om någon sorts evighetsmaskin här, men ju mindre ny energi som tillförs varje gång en konversion (avgaser -> nytt bränsle) genomförs, desto bättre är det.

En annan intressant person som omnämns i artikeln (minns du inte? det är okej, det gör knappt jag heller. kolla början på inlägget!) är Clay Shirky. Han teoretiserar mycket runt ett uttryck han själv myntat, nämligen cognitive surplus, eller på svenska ”kognitivt överskott”. Med detta menar han den energi och tankekraft som vi helt altruistiskt väljer att lägga på samarbetsprojekt. Det uppenbara exemplet är Wikipedia.

Jag är inte säker på vart jag vill komma med allt det här, men allt ligger i omloppsbana runt ett osynligt, eller kanske bara otydligt centrum. Det handlar om gemensam problemlösning inriktad på våra globala familjeproblem. Och att varken vänta på eller låta sig hindras av de mörksens makter en (om en vill förenkla) kan kalla etablissemanget.

[* Min anm: här vill jag tillägga att detta inte är riktigt sant. det finns lovande teknologier på båda fronterna – problemet är bara att de med största sannolikhet ligger för långt fram i tiden:

…Men det bästa är naturligtvis om vi kan få någon av dessa att funka illa kvickt. Vår nuvarande kärnkraft är smutsig och farlig. Vår nuvarande solkraft är svag. Och även om något av dessa teknologier utvecklas fort, så bör vi ändå jobba stenhårt även på de andra; det skadar aldrig att ha alternativ, speciellt under utvecklingsfasen. Vem vet hur lång tid ett annat projekt tar, eller när det avgörande genombrottet kommer. Om det kommer.]

 

P.S. Män, män och åter män. Tråkigt, vet. D.S.

Mysighet, undergång och den ojämförliga familjen Kim

november 28, 2010 § Lämna en kommentar

Nyss satt jag och lyssnade på Godmorgon, världen! på P1 och fick höra en massa intressanta analyser av situationen i Syd- och Nordkorea. Experter uttalade sig  om olika aspekter av situationen. (Det spekuleras om huruvida detta kan vara ett sätt att skapa en militär fjäder i hatten åt den till general nyutnämnde Kim Jong-un som står näst på tur att styra Nordkorea, men ingen vet någonting om eventuella utrikespolitiska motiv. Det enda säkra verkar vara att det inte handlar om de påstådda anledningarna.) Ett återkommande tema blev varför Nordkorea ”lyckas” – varför är de så oberörbara? Det alla verkar vara mer eller mindre överens om är hur viktig skräckfaktorn är.  Man vet inte varför de gör det de gör, inte heller vad de gör eller kommer att göra; inte ens vad det står i deras makt att göra!

Av en slump fortsatte jag sedan att lyssna och fick då höra ett inslag om det svenska mysandet (?). Hans Erik Dyvik Husby var med och pratade om hur det var anledningen till att han valt att flytta till Sverige, och så vidare. En annan som uttalade sig var en etnolog som jag tyvärr inte uppfattade namnet på, men denne sade någonting som var väldigt intressant. Han såg det här ljuständande, soffkurande vintermyset som ett sätt att – förutom den rent sociala och gruppdefinierande funktionen – övertala sig själv om att snön, kylan och mörkret utanför fönstret inte är farligt. ”Åh så mysigt, här kan vi sitta och titta ut, här inne är det varmt och skönt och ute är det vackert.” Vi bjuder in mörkret, och avväpnar det med värmeljus. Vi gör det vi behöver för att känna oss maximalt trygga, och sedan njuter vi av omständigheterna. Samme etnolog föreslog att det var anledningen till vi är så rädda för klimatförändringarna. Det är omständigheter vi inte kan avväpna, extremer vi inte kan mysa till med en extra filt, trots vår höga levnadsstandard.

Žižek skriver om undergången i boken Först som tragedi sedan som fars (som jag redan pratat om så mycket). I detta citat börjar han med att i sin tur citera Jean-Pierre Dupuy. Jean-Pierre uttrycker sig lite lustigt, så i alla fall jag fick läsa det här ett par gånger innan jag hängde med riktigt:

Den katastrofala händelsen är inskriven i framtiden såsom öde, helt klart, men också som en kontingent tillfällighet: det kunde ha varit fallet att den inte inträffade, även om den tycks vara nödvändig i futur antérieur… om en extrem händelse utspelar sig, en katastrof till exempel, kunde den inte inte [ja, dubbelnegation! min anm.] ha ägt rum; samtidigt är den, i den mån den inte inträffade, inte oundviklig. Det är alltså händelsen förverkligande – det faktum att den utspelar sig – som retroaktivt skapar dess nödvändighet.

Käre Žižek fortsätter (och eftersom detta är taget ur sitt sammanhang i boken ber jag att få förtydliga att öde, Öde och de eviga tidsresorna handlar om tankesätt, Žižek kan anklagas för många saker, men knappast för att vara en mystiker):

Om – tillfälligtvis – en händelse utspelar sig, skapar den en föregående kedja som får den att framstå som oundviklig […] I denna mening är vi, även om vi är determinerade av ödet, inte desto mindre fria att välja vårat öde. Enligt Dupry är detta också hur vi bör närma oss dagens ekologiska kris: inte genom att uppskatta sannolikheten för en katastrof på ett ”realistiskt” sätt, utan genom att acceptera den som Ödet […] – om katastrofen blir verklighet kan man säga att det faktum att den inträffar var bestämt redan innan den utspelade sig. Ödet och det fria handlandet (som blockerar modaliteten ”om”) går alltså hand i hand: när den är som mest radikal innebär friheten en frihet att ändra sitt Öde. […] Vi måste acceptera att på möjligheternas nivå är vår framtid dödsdömd, att katastrofen kommer att infinna sig, att den är vårt öde – och sedan, mot bakgrund av detta accepterande, samla oss för att utföra den handling som kommer att förändra själva ödet och skapa nya möjligheter i det förgångna. Paradoxalt nog är enda sättet förhindra katastrofen att acceptera den som oundviklig. […] Om vi senarelägger vårt agerande tills vi har full kunskap om katastrofen, kommer vi att ha nått den kunskapen först när det är för sent.”

(När man pratar om att det är viktigt att överge hoppet på det här viset, så kommer jag naturligtvis återigen att tänka på Derrick Jensen och Beyond hope, i synnerhet den bit jag översatte i förra inlägget.)

Kanske är det någonting att ta till sig. Katastrofen har redan hänt, nu ser vi tillbaka från framtiden till nuet och tänker ”Visst, det här är vad som hände. Det var i någon mening oundvikligt som saker såg ut, men vad kunde vi ha ändrat på för att förändra det här?” Sedan gör vi det.

Råa, fria och sårbara

oktober 6, 2010 § 1 kommentar

Hej, vänner. I måndags var jag på en demonstration i Stockholm, mot rasism med anledning av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Det hölls tal, skanderades slagord och tågades mot riksdagen. Det var i sina bästa stunder en blandning av en målinriktad ilska och sorg å ena sidan, och å den andra en överväldigande glädje över att verkligen (som ramsan påstår) vara både många och starka. I både handlingen och möjligheten att – utan att betraktas som fullständigt vansinnig – skrika ur sig sin ilska tillsammans (och tillåta sig att ha kul under tiden!) undrar jag om det inte finns en sorts… ja, hänförelse. (Jag fann mig till och med tänka gång efter gång att jag – som i den musik jag håller på med hela tiden letar efter någon sorts annat tillstånd – borde ha haft med mig någon sorts ljudinspelningsmanick!) …Och på tal om denna hänförelse hittade jag en fin passage i Žižeks fina bok Först som tragedi sedan som fars:

[Den franska revolutionen], menar [Kant], pekade på frihetens möjlighet: det hittills otänkbara hade hänt, ett helt folk hade oförskräckt hävdat sin frihet och jämlikhet. För Kant var inte den ofta blodiga verkligheten på Paris gator det viktigaste. Det viktigaste var den hänförelse som händelserna väckte hos sympatiserande observatörer runt om i hela Europa: ”Den revolution som nyligen har genomförts av ett i anden rikt folk må lyckas eller misslyckas, den må dra med sig elände och illdåd; i hjärtat på alla åskådare (som inte själva är indragna i den) frammanar revolutionen icke desto mindre ett känslomässigt ställningstagande som gränsar till hänförelse och som, emedan det inte har varit ofarligt att ge uttryck för sådana sympatier, bara kan bero på en moralisk disposition som människosläktet bär på.” Man bör tänka på att den franska revolutionen genererade hänförelse inte bara i Europa utan också på avlägsna platser som Haiti. Entusiasmen som uppträdde där var dock inte den kantianska åskådarens entusiasm, utan en entusiasm som tog en engagerad och praktisk form i ett avgörande ögonblick i en annan världshistorisk händelse, nämligen den första revolten bland svarta slavar som kämpade för full delaktighet i den franska revolutionens emancipatoriska projekt. […] Man kan och bör hysa cyniskt tvivel beträffande de verkliga effekterna av Obamas seger. Från ett pragmatiskt-realistiskt perspektiv är det fullt möjligt att Obama kommer visa sig vara en ”Bush med ett mänskligt ansikte”… […] Det är i ljuset av den kantianska föreställningen om entusiasm som Obamas seger bör ses. Den bör inte betraktas som bara ännu ett skifte i den eviga parlamentariska kampen för majoritet, med alla dess pragmatiska beräkningar och manipulationer. Den är ett tecken på något större. Detta är skälet till att en nära amerikansk vän till mig, en övertygad vänsteranhängare utan illusioner, grät i timmar när nyheten om Obamas seger kom. […] Skälet till att Obamas seger genererade så mycket entusiasm var inte bara det faktum att den mot alla odds kom till stånd, utan att den visade på möjligheten att något sådant inträffar.

På ett sätt är det kanske passande att jag skriver detta när jag själv inte känner så mycket hopp. Varken detta inlägg eller måndagens demonstration är något segertåg. Det fina – och inte minst det viktiga – i kråksången är kampen. Det är möjligt, och i någon mening avgörande att veta att vi kanske förlorar, förlorar igen, igen, igen och igen.

En person som formulerar det väldigt väl, och understryker problemen med att hoppas är Derrick Jensen, en radikal miljökämpe (kanske kan man kalla honom någon form av anarkoprimitivist, jag vet inte). Här följer en liten översättning ur Jensens text Beyond Hope:

Men oavsett vad miljöaktivister gör, så är våra ansträngningar otillräckliga. Vi förlorar stort, i alla frågor. Makten har gett sig fan på att förstöra planeten, och de flesta bryr sig inte.

Ärligt talat har jag inte så mycket hopp. Men jag tror att det är bra. Hopp är det som håller oss kvar vid systemet, det folk-, idé- och värdekonglomerat som håller på att orsaka världens undergång.

Till att börja med finns den falska förhoppningen att systemet plötsligt ska förändra sig självt. Eller att teknologi ska rädda oss. Eller Den Stora Modern. Eller varelser från Alpha Centauri. Eller Jesus Kristus. Eller jultomten. Alla dessa falska förhoppningar leder till  overksamhet, eller åtminstone till ineffektivitet.  En anledning till att min mamma inte lämnade min våldsamme far var att det inte fanns några kvinnojourer på 50- och 60-talen, men en annan var hennes falska förhoppning om att han skulle förändras. Falska förhoppningar låser oss vid ohållbara situationer, och gör oss blinda för verkliga möjligheter.

[…]

Jag säger exempelvis inte att jag hoppas att jag äter någonting imorgon. Jag bara gör det. Jag hoppas inte att jag tar ett andetag till just nu, inte heller att jag avslutar den här meningen. Jag bara gör det. Å andra sidan, så hoppas jag verkligen att planet inte kraschar nästa gång jag flyger. Att hoppas på något betyder att du har avsagt dig möjligheten att påverka hur det faller ut. Många säger att de hoppas att den dominanta kulturen slutar förstöra världen. Genom att säga det, har de antagit att förstörelsen kommer att fortsätta, åtminstone på kort sikt, och tagit ett steg bort från sin egen förmåga att delta i dess förhindrande.

På demonstrationen i måndags talade bland andra Lars Ohly. Trots alla de politiska och framtoningsmässiga brister jag anser att han har, så var det verkligen ett av demonstrationens bättre anföranden. Ohly vågade öppet visa sin ilska, utan skam över de uttryck den tar sig. När Ohly under valnatten vägrade dela sminkloge med Jimmie Åkesson var det inte en ohövlighet, tror jag, utan i själva verket det mest hövliga Ohly kunde göra. Det gick inte att missta sig på den vrede Ohly bar på just då, och den behövde kanaliseras bättre än ett utbrott bakom kulisserna. På Sergels torg i måndags, gjorde Ohly någonting jag aldrig hört en annan riksdagspolitiker göra. Med samma glöd jag tycker mig se i klippet från valnatten, sade Ohly att man måste få leva med den man älskar, man måste få leva med sin familj i säkerhet, och den rätten är inte avhängig nationalitet eller etnisk tillhörighet. Ungefär. Vad som var det unika? ”Älska”.

Vi måste våga ta kampen även på dessa grunder. Jag älskar hur någon skrev en insändare till DN för att förklara hur lycklig hon var över sin väns traditionella assyriska bröllopskalas, hur hon blir lite rörd av att rösta i sitt heterogena Södertälje och hur en ”piffig tant i stickad kofta” tog emot röstkuverten. Jag älskar att ”svensk” kultur, den kultur som finns i Sverige – som vissa grupper utsett sig själv till försvarare av –  nu innehåller traditionella assyriska bröllop, hur mycket sagda grupper än vill rensa bort dem. (Jag vill föreslå att den negativa definitionen av identitet – att beskriva ett påstått gemensamt attribut genom att säga vad det inte är – är någonting att vara tveksam till och misstänksam mot.) Kanske är detta – stoltheten över vad vi är – hoppets mindre farliga syskon. Jag vet inte.

En av talarna i måndags (det kan ha varit Dror Feiler, men jag minns inte säkert) sade något i stil med att det återupplivande av främlingsfientlig 30- och 40-talsretorik som högerextrema nu genomför, med all säkerhet kommer att galvanisera och i någon mån frammana ett folkligt motstånd lika kompromisslöst som det tidiga nittonhundratalets socialism.  Jag hoppas inte att det blir så, jag ämnar vara en del i det.

”En bra idé. Vi kanske borde tillämpa den i praktiken!”

september 30, 2010 § 2 kommentarer

(Rubriken är Mahatma Mohandas Gandhis sublimt pillemariska svar till en brittisk journalist på frågan vad han ansåg om den ”västerländska civilisationen”.)

Ofta tror vi ju att vi lever någorlunda som vi lär. Vi tänker jag är antirasist, jag är feminist, jag är demokrat, socialist, liberal, pacifist… – och så långt kan det mycket väl vara helt sant, men problemet är när man fortfarande tror på den här biten: …och således beter jag mig därefter.

Det här glappet mellan vad man tänker och vad man gör tycker jag är intressant. Det är en plats där mycket självbedrägeri äger rum.

Å ena sidan, hur mycket kan jag bete mig som mina meningsmotståndare (folk brukar kalla det att ”spela spelet” eller något sånt; exempelvis köpa och sälja lägenheter, handla med aktier osv trots att en anser dessa handlingar vara förkastliga på ideologisk grund) och fortfarande skilja mig från dem? Att utropa ”Jag är en inte kapitalist, jag bara beter mig som en!”. I slutändan blir frågan hur stor del av ens politiska, värdegrundsbaserade eller ideologiska identitet som är tanke, och hur mycket som är handling. (En ständigt aktuell fråga, inte minst för de stora politiska partierna i Sverige.) Det verkar för mig en smula märkligt att själva medvetenheten om ens handlingars bristande ”moral” skulle göra det okej att ändå utföra dem. Trots detta gör jag det naturligtvis själv.

Å andra sidan, hur lite oönskade beteenden kan jag tro mig ha utan att – återigen – vara mina meningsmotståndare? Tillåt mig att utveckla:  Att vara övertygad om att en (i handling omsatt) övertygelse innebär att ”arbetet är klart” kan vara än farligare, och i förlängningen leda till att en beter sig tvärt emot sin påstådda övertygelse. Till råga på allt att en beter sig så omedvetet.  Jag menar alltså i detta styckes första mening verkligen det där med ”…tro sig ha…”. Det är just tron som är det farliga.  Det krävs ett visst mod för att våga inse att trots att en jobbar aktivt med sin hållning gentemot världen, så står åtskilligt att göra.

Så heder till dig som vågar öppna ögonen för att du trots en brinnande antirasism fortfarande exotifierar din käresta, trots ett genomrosa hjärta fortfarande spelar med i könsrollsspelet ibland och så vidare, för att sedan jobba ännu lite mer med det du upptäcker. Du är så jävla grym.

Förresten! En fin bonus med det förhållningssättet till de fördomar man har, är att skammen blir mindre. Jag har fördomar, jag jobbar med dem, men under tiden kan jag faktiskt ha roligt med dem och åt dem.

Lika enkelt som delikat

september 27, 2010 § Lämna en kommentar

I mina föräldrars kvarter – ett välmående villaområde – har någon Svenska motståndsrörelsen-sympatisör (SMR) varit framme och spraymallat sina webbadresser och tyrrunor på varenda elskåp.

Jag citerar expo.se:

Tyrrunan står i den nazistiska runsymboliken för kamp, strid och seger och var föremål för något av en kult inom Hitlerjugend. I Sverige användes den av nazistpartiet NSAP:s ungdomsorganisation Nordisk Ungdom på 1930-talet.

Nu används den alltså av SMR. Det var överraskande att upptäcka att folk i mina föräldrars generation inte verkar känna till en tyrruna inte symboliserar någon sorts relativt harmlös vikinganationalism (som ju i och för sig är tämligen smaklös också den), utan mycket väl kan jämföras med att ha en svastika på paradplats.

Då blir man glad när någon (skulle gärna skriva vem, men SMR är SMR) gör så här:

Manifesterande vs Demonstrerande

september 26, 2010 § Lämna en kommentar

Igår var jag bland annat på en manifestation mot rasism och främlingsfientlighet. Arrangörerna ska ha ett tack för att de drog ihop det hela, och allianspartierna (centerpartiet undantaget) ska skämmas över att de inte kunde skicka en endaste symbolisk representant. Det hölls tal av bland annat Jeannette Escanilla och Amil Sarsour, samt de (riksdags-)partirepresentanter som närvarade. Respekt till Ilona Szatmari Waldau (v) som påminde om att rasism inte bara är sverigedemokrater och nynazister, utan att det är jätteviktigt att städa i sitt eget huvud, att undersöka hur man själv hanterar sina fördomar.
När jag stod och förundrades över den närvarande centerpartistens ärligt talat ganska fruktansvärda tal – det kretsade runt hur han minsann förklarat för en liten invandrarpojke varför centern ”gillar invandrare” med hjälp av en liknelse som innefattade blommors användbarhet mot sjukdomar – började jag fundera på manifestationens natur.
Demonstrationen tänker jag  på som en samling ämnad att upplysa; visa sätt att driva kamp för varandra, klargöra sin beslutsamhet vare sig det är riktat mot en någorlunda identifierad motståndare (ex.  de slipsrasister vi nu har i riksdagen) eller makthavare av olika slag.
Manifestationen är ett annat djur. Den riktar sig – i mina ögon – från allmänheten till allmänheten. Den är ämnad att ändra eller i varje fall nyansera bilden av ”folk” hos folk. När den fungerar som bäst påminner oss om att vi har varandra; att samhället och samhällsklimatet (oavsett om du väljer att se det globalt eller lokalt) är solidariska konstruktioner i meningen att de bygger nästan helt på gemene mans goda vilja. Kanske är en bra manifestation något som får en att minnas det när en börjar se mörksens makter överallt.
Manifestationen igår var efter modellen stå-och-lyssna-på-tal, vilket det ju finns både för- och nackdelar med, men dem ska jag inte gå in på nu. Men manifestationens natur tillåter! 200 personer som håller en tyst minut tillsammans manifesterar minst lika mycket som 200 personer som lyssnar på ett tal, för manifestationen talar med alla, medan demonstrationen talar till någon.

Jag tänker aldrig ha en politisk blogg.

september 25, 2010 § Lämna en kommentar

Hej. Här tänker jag skriva om saker som i någon mening faller under begreppet politik. Det är i alla fall det bästa sättet jag kom på att formulera det, men å andra sidan är klockan inte ens tio än. Välkommen!

Just nu läser jag boken Först som tragedi sedan som fars av rockstjärnefilosofen Slavoj Žižek, vilket betyder att jag nog kommer plåga eventuella läsare med ett antal citat ur densamma här i början. Här följer det första:

Den pågående finansiella härdsmältan bär vittne om hur svårt det är att störa den tjocka undervegetation av utopiska premisser som bestämmer våra handlingar. Med Alain Badious koncisa ord:

”Den vanlige medborgaren måste ‘förstå’ att det är omöjligt att åtgärda bristerna i det sociala skyddsnätet, men att det är nödvändigt att stoppa gränslöst många miljarder i bankernas finansiella hål? Vi måste dystert acceptera att det är otänkbart att nationalisera en konkurrensutsatt fabrik som sysselsätter tusentals arbetare, men att det faller sig helt naturligt att nationalisera en bank som på grund av spekulation gjort sig av med alla sina medel?”

Av detta bör man dra en generell slutsats: trots att vi alltid har förutspått att det varit brådskande problem vi stått inför när vi bekämpat aids, svält, vattenbrist och global uppvärmning, har det alltid ansetts finnas tid att reflektera och skjuta upp besluten (ett bra exempel var det påstått framgångsrika klimatmötet på Bali, vars huvudsakliga resultat var att världens ledare kom överens om att träffas igen om två år för att fortsätta samtalen…). Men när det gällt den finansiella härdsmältan har det varit nödvändigt att handla omedelbart; det var nödvändigt att få fram ofattbart stora summor utan dröjsmål. Att rädda hotade arter, skydda planeten mot klimathotet, rädda aidssjuka, svältande barn och människor som dör eftersom de inte har råd med sjukvård… allt detta kan vänta ett tag.

Det är ju ingen av Ž:s mer överraskande slutsatser, men det är jävligt välformulerat och något att elda under din vredes kittel med.